Till minne

till minne av min Älskade hund cindy

En stjärna lyser for henne varje natt och hon kommer alltid finnas i mitt hjärta. Min första hund; som många är jag säker inte allt för opartisk när det gäller min första hund, i alla fall, här är min berättelse...

Jag älskade djur från den dagen jag kan minnas och önskade mig alltid en egen hund. För att tillfredsställa min kärlek till hundar började jag gå ut med andras. När jag var 13 år gammal lyckades jag äntligen övertala mina föräldrar till att skaffa mig en hund. Det enda villkoret var att jag fick lova att jag skulle ta hand om djuret själv; annars skulle min mamma ge henne tillbaka till uppfödaren. Självklart var det ingen som egentligen trodde på att jag verkligen skulle göra allt helt själv, men det gjorde jag. Jag gick ut med henne, gav henne mat och vatten och hon var min bästa vän.

Min första hund Cindy

Cindy när hon var en söt valp

En dag läste vi i en hundtidning att en kennel letade efter en fodervärd till en 7 månader gammal Tervueren: vi ringde och gick dit på besök samma dag. När jag såg henne första gången tyckte jag först att hon såg lite konstig ut, eftersom hon hade ett smalare huvud än vad jag brukade se i gamla böcker om Belgiska vallhundar som egentligen var från gamla linjer och hade bredare skalle.

Jag tittade på deras andra hundar och bestämde mig för att ta henne. En vecka senare var hon hemma! På första promenaden gick jag ut till skogen och träffade Caroline med hennes vita pudel som hette Buffy. Caroline frågade mig om jag ville släppa henne så de kunde leka tillsammans, jag tvekade lite eftersom jag bara haft henne i en timma och var osäker på om hon kanske skulle springa bort. Jag släppte henne och vår vänskap började. Vi blev oskiljaktiga och spenderade alla dagar, hela dagar till att träna lydnad och promenerade medan våra hundar lekte. Vi var en rolig samling.

Caroline and Buffy tränade och tävlade i lydnad och Agility. Hon pratade mycket om den där hundsporten och jag blev intresserad. Jag och Cindy började träna både lydnad och Agility tillsammans och det resulterade i att vi tävlade år efter år. Vi fick många rosetter och troféer tillsammans på både utställningarna och i sporterna. Cindy var en väldigt bortskämt tjej, var alltid med mig. Hon tyckte om att sova på soffan och lämnade aldrig min sida, nja.. hon gick till och med till toaletten med mig :).

Cindy kommer alltid vara ihågkommen som min första hund. Jag växte upp vid hennes sida och hon var hängiven bara till mig. Om någon skulle vilja göra mig illa skulle hon vara där inom en sekund, villig att ge sitt liv för mig. Det har gått en tid nu, sedan vi var tvungna att avliva henne. Men det går inte en dag utan att jag tänker på henne och minnena från de glada år vi spenderat tillsammans. Jag ser hennes glada ansikte titta tillbaka på mig som i en dröm, när jag tänker på henne. Jag ser henne springa på ängen vi alltid ägande det mesta av vår tid tillsammans. Hon kommer säkerligen alltid förbli ihågkommen, ihågkommen som min första och bästa hund. Att hantera all sorg när någon som är dig nära dör är inte lätt. Djur är familjemedlemmar och de ger oss ovillkorlig kärlek, oavsett vad. Jag hade förberett mig för den dagen då hon skulle gå över till regnbågsbron i många år, men jag blev ändå förkrossad när det hände. Många människor som inte än kunnat bestämma sig för att låta sitt djur gå, undrar hur man kan göra det. Ta sitt djur till veterinären och avliva det. Det beslutet är aldrig lätt eftersom man medvetet går dit för att avluta ditt djurs liv.

Min syster leker med Cindy

Cindys favorit sovställning

Jag tror att det är något varje person måste förbereda sig på innan de skaffar ett djur. Man vet aldrig vad som kan hända (från bilolyckor till sjukdomar) som kan frambringa ditt djurs liv till lidande. Cindy var 16 år gammal, nästan blind, döv och hade problem med att gå och hade epilepsi. Hon blev bara sämre och sämre. Hennes liv blev ett enda stort lidande.

Hon gav mig de bästa åren av mitt liv, hur skulle jag kunna vara själviskt och hålla henne vid liv bara för att få lite mer tid med henne? Jag bestämde mig för att ge min tjej frid och att det var tid att låta henne gå. Hon gick över till andra sidan år 2004. Hon kremerades och hennes aska finns nu på hennes favoritplats. Jag tror på att så länge man minns de som gått bort så lever de vidare genom våra hjärtan.